Någon gång under 2005 eller möjligen 2006 hade Synliga ett kombinerat bandmöte och trivselkväll för att diskutera och fira lanserandet av vår mörkerföreställning ”Blind Date.” Vi höll till hemma hos Ulf och den nu saligen bortgångna Marie i deras hem på söder.

 

När de seriösa spörsmålen avhandlats så undrade värdparet om vi hade lust att hjälpa dem att tömma barskåpet. Vi i bandet är långt ifrån arbetsovilliga och är därtill oerhört hjälpsamma av naturen och svarade jakande till förslaget. Det stod genast klart att Ulf och Marie var duktiga på att inhandla alkoholhaltiga drycker, men uppenbarligen inte lika styva på att dricka upp dem. Det var ett proppfullt barskåp som öppnades och några av flaskorna var så gamla att om det varit någon där från tv: s ”Antikrundan” där så hade vederbörande garanterat börjat att dregla av förtjusning.
Någon timme senare var vår världsbild djupt skakad. Spritdrycker kan bli för gamla!

 

Innehållet i ett par av flaskorna var helt odrickbart då de skurit sig. Dessa var självklart bara att hälla bort, även om det inte var helt lätt då de envisades med att kvarstå i buteljen även då man vände den upp och ner och slog med handflatan mot botten.
Ett sådant bakslag som gammal sprit får man helt enkelt lära sig att ta, men det fanns även fullt friska drycker som ändå inte riktigt gick att få ner i strupen utan allvarliga hot om stryk. Otroligt äckliga sorter som antingen måste ha haft fantastiskt vackra flaskor eller en grymt bra säljavdelning hos tillverkaren. Vi kämpade tappert och försökte för allt vad vi var värda men det bar verkligen emot.

 

Om vi lyckades med konststycket att tömma deras barskåp minns jag inte för mitt minne från kvällen är en smula grumligt, men ändå inte lika grumligt som den flaskan med söt chokladlikör från 80-talet vi tvingats försöka att hälla ut. Det enda jag med någon sorts säkerhet minns från kvällens begivenheter är att vår då färskaste medlem Ulrika blev smått chockad och en smula deppad då vi lyssnade på en liveupptagning från en av föreställningarna. Vi som hört sådana inspelningar förr och visste hur man ska lyssna tyckte att det var helt okej, men stackars Ulrika funderade allvarligt på att säga upp sig i bandet.
Vi har planer på att släppa en liveplatta i år, men det är kanske bäst att vi talar lugnande till Ulrika först? Det måste nog bli samtalsterapi eftersom sprit inte verkar fungera, i alla fall inte på Ullis.

Det börjar bli dags att bestämma tider för repetitioner med Synliga inför giget i Kungsträdgården juni 14. Ingenting konstigt med det, men oerhört besvärligt att få till. 7 personer ska få kalendrarna att stämma och vara fria samma dag eller kväll. Nästan ogörligt och vi har inom bandet varit tvungna att utarbeta en metod för att få det att fungera.Steg 1 är att de tre ”svåraste” medlemmarna jämför kalendrar och snackar ihop sig om lämpliga reptillfällen.
Steg 2 är att de ”lättare” medlemmarna tar sig en titt på föreslagna datum och i bästa fall inte förstör arbetet i steg 1 genom att inte kunna.

 

Steg 3 består i att vi faktiskt repeterar, men det är sällan som alla datum som bestämts faktiskt genomförs. Minst ett par försvinner pga., oförutsedda aktiviteter.
Nu frestas man att tro att det där med repetitioner är vårt bands svåraste stund, men så är inte fallet. Det finns en sak som är värre, väldigt mycket värre!
Att under en repetition ta en matpaus och därmed tvingas att hitta ett matställe som tillfredsställer alla i Synliga är i det närmaste omöjligt. Det får inte vara för stark mat, helst inte indisk, bör vara något för vegetarianerna, helst inte skräpmat, får inte innehålla vitlök, ska helst inte vara för dyrt och gångavståndet bör vara rimligt. Vi blir ofta stående utanför porten vid studion på Östgötagatan i en förvirrad liten klungbulle och med bekymrade miner på våra anleten. Förbipasserande som ser oss då tycker garanterat synd om de blinda som ser så olyckliga ut. Just då har de faktiskt också rätt för vi har det inte för roligt med våra kurrande magar och svåra beslutsångest.
Förslag läggs fram och avfärdas på löpande band tills någon ”offrar” sig och går med på en måltid på något hak de aldrig skulle sätta sin fot på om de kunde välja fritt från gommen.

 

Därefter så kan bandet bilda kedja och i samlad tropp vandra iväg mot matstället som ska lyckliggöras. Det fattas bara att vi vid framkomsten möts av beskedet att ledarhunden inte får komma in för då faller vår enighet samman som ett korthus. Vårt i den stunden låga blodsocker kan göra oss till en bunt med riktiga surskorpor, men efter måltiden är vi åter våra soliga jag för vi har inte svårt för att repa oss.